Inte var väl jag….

Ibland blir det bara fel. Som när man vet att eftermiddagens höjdpunkt är nära… att få sitta ute, högst upp på kullen, tätt intill bästa J, äta banan, småprata…Vem vill gå hem då? Som att avbryta bästa after worken innan den knappt hunnit börja…

Snälla J försöker hjälpa till…”mamma kan ju vara med….eller ta med bananen på vägen”. Kört! Lilla L protesterar, sätter sig längst bort. Armarna i kors. Vägrar. Allt är plötsligt fel. Ingenting lockar.

Lillebror står och trampar, vill hem. Jag samma sak. Medlingsförsöken fungerar inte. Ger till sist upp. Säger till Lilla L ”…då börjar vi gå…”… Då byter Lillebror plötsligt parti.  Två mot en blir en mot två. ”Lulllull..” (ungefär ”Ludvig” m napp i munnen). Vi kan ju faktiskt inte lämna Lilla L där mitt på gården och bara gå…

Kommer hem till sist. Berättar för Mormor  E som skrattar gott”…jag har väl berättat”. Jo, det är klart…men visst är det så att min bror var lika omtänksam som Lillebror nu är och inte jag som var lika tjurig som Lilla L. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s