In på knuten

Tar en sväng i skogen med. Promenad efter middagen. Mellan, Lilla L och Lillebror. Letar kojor, hittar långa pinnar och en jättespindel…Tar långa kliv, korta kliv, balanserar och får nästan krypa. Ett äventyr en minut från köttbullarna. 

Annonser

Världens starkaste björn

Gymnastiken är igång igen. Lilla L har verkligen gillat den. Mini -Röris, hinderbana och avslappning. Utvecklande, välorganiserat och socialt. Gympa med andra barn som också har en funktionsvariation. Bra så.

Har ändå haft svårt att släppa tanken – varför kan Lilla L inte gå här hemma på vår gata, på Bamsegympa, samma som barnen från förskolan.

Tänker ju att vi ändå måste inkludera oss för att inte bli exkluderade. Bli bättre på det, inte bara vi utan generellt. Fattar ni? Menar som en hjälp, för att de annorlunda inte ska vara konstigt, för att öka kunskap om det okända, minska fördomar och rädsla, för att visa att alla kan, bana vägen… bidra till förändring, tänja på gränserna, på normer…För undantag ska bli självklart – ja, då måste vi väl också fullt ut våga ta plats…

Debut idag, på nya gympan alltså. Någonstans kändes det ändå nervöst. Att Lilla L ska hänga med, våga prova, vara självklar… Lilla L själv nöjd glad, hänger med efter bästa förmåga. Går på tå, hälar, rullar…testar balansgång. Träffar flera kompisar från förskolan. Kastar bollar och säger hej och hej då. Bär sin ryggsäck med vattenflaskan själv. Blir nog bra det där, men tänker att det också skulle vara skönt att fortsätta i det gamla invanda…men kanske bara för mig….det blir Bamsegympa denna termin. Det sociala för Lilla L får stå i fokus nu!

Två intensiva timmar!

Lätt att vara kategorisk, varit det tidigare. Att barnen inte behöver förrän de själva efterfrågar. Tänker på att få göra vissa saker, som att ha kalas t.ex…Nu var det Lilla L’s tur att lägga inbjudningar i brevlådan,  bjuda hem kompisar, få paket och stå i centrum… Alltså inte för art han själv efterfrågat det utan för att mamman kände att det var dags. Kanske lite vett och etikett. Att bli bjuden betyder någonstans också bjuda tillbaka, för att bli bjuden igen? Så är spelets regler. Att delta i det sociala är självklart. Och så klart blir de flesta barn glada över ett kalaskort i brevlådan. 

Som kompisarna S o V häromdagen. På väg hem från förskolan 

– Vet du, jag ska komma hem till Lilla L på hans kalas..                                                           – Jag med…                                                      Lilla L tecknar kalas tillbaka.. 

Paljettklänningar och monstermasker dagen till ära…korv, bullar, tårta, en massa lek och fiskdamm så klart! Gick ju galant det där!

Mammamys på Willys

Att handla med barn. Att göra det en vardag, efter förskolan. Känns som en utmaning innan det ens hunnit börja. Ibland kanske. Idag var det en fröjd…lämnade lillebror hemma med Stora F och Mellan. Lilla L nöjd, stolt att åka iväg själv. Glad över biltur. Kul att scanna streckkoder. Vi övade dessutom. Tecken och ljud, allt som hamnade i vagnen. ”Ba”, ”Ko”, ”assa”…. banan, korv, pasta…Ibland känns det bara så lätt. Gäller att hitta nyckeln,  de rätta tillfällena…

…och det tar på krafterna

Trots – vi kommer inte sakna dig!

Gick hem med en skön känsla, ett välbehag i hela mig…vilket flow. Middag hos kompisar, trevligt sällskap, god mat, barn i samma ålder, promenad hem….ändå känslan av att Lilla L faktiskt satt själv på stolen, åt med gaffel, tog efterrätt själv, serverade kompisen, tackade för maten…och toaletten påminde han själv om. Senaste månaden har alltså bara varit ett enda lurendrejeri. Kanske borde jag känna mig blåst istället – men nej, känner mig bara jädrigt nöjd.

Tamt minst sagt

2017:2 fick en tam start. Kreativitet föder kreativitet. Sant. Åstadkommit vansinnigt lite senaste veckorna. Tänker inte bara på bloggen utan överhuvudtaget. Inga byggprojekt, ingen ommöblering, inget fix, ingen inredning…inte ens målat om någon utemöbel.

Hmmmm…Ja, prinspappan är åtminstone nöjd.