I eller utanför boxen?

Nu är vi på slutspurten.

Lindrig, medelsvår, svår eller grav…utvecklingsstörning…där i ett av de facken skulle han in. Om jag vetat att det skulle vara summan av kardemumman hade vi faktiskt låtit bli. Nöjt oss med att själv reflektera. Kanske borde jag frågat mer innan, kanske kan jag landa i det och reflektera på annat sätt om ett tag.

Nu står vi vårt kast. Graderingar, jämförelser, normalpopulation…så hamnar han där i medelsvår facket.

Beskrivningen känns just nu vag efter alla timmars jobb. Hon, psykologen, har så klart gjort sitt jobb, skrivit, dokumenterat efter bästa förmåga.

Jag ber ändå om något utanför mallen. Hon drar på svaret. Inte för att hon har något att dölja utan helt enkelt för att det inte ingår….”han har ordförståelse, även om talet inte är fullt utvecklat, samarbetsförmåga, socialkompetens, koncentration….förmåga att iaktta, fundera och sedan göra, försöka – en skolkille, duktig att jobba, verkligen. ”

Men det är observation. Utanför ramarna, hon måste hålla sig till mallen i texten. Då bygger det ändå på vår beskrivning. Så vad är egentligen poängen?

Förvånar mig att man inte kommit längre. Medelsvår utvecklingsstörning….kommer aldrig kunna förlika mig med begreppet.

Ett tomt hål

3000 frivilliga. Fantastisk uppslutning. Så många som finns där när det behövs. Hoppet fanns där, länge- det sist som överger. I en bod, i något skjul…i skogen. Trodde ändå att han skulle hittas vid liv.

Gör ont, har svårt att släppa. Oavsett vilket barn men kanske ändå extra mycket. Kommer så nära. Igenkänningen är stor. Låt detta stanna vid en olycka, en nyfikenhet på världen som slutat tragiskt.

Tänder i helgen ett ljus. En tyst minut för Dante. För alla i hans närhet där det nu finns ett tomt hål som aldrig mer kan fyllas.

Ett roligt minne

Varje gång vi passerar Bollnäs poppar det där minnet upp. Då, för några år några år sedan var vi på väg till fjällen. Mitt i vintern, minusgrader, massor av snö…

Efter några timmarskörning när det var dags för paus…och vi famlar efter jackor, mössor i baksätet inser jag att där sitter Mellan..,i foppatofflor!

Försök köpa skor en söndagförmiddag i norra Sverige. Omöjligt. Fattar fortfarande inte riktigt hur vi klarade den där veckan med ett par skor kort.

Nya projekt

Kan inte riktigt fatta men nu är det vårt. En bit kvar visserligen…årets vinter missar vi men det kommer en sommar, en höst och en vinter till. Många till.

Nu har vi nedräkning. Först till höstlovet. Några dagars ledigt för ett besök. Återstår att bestämma golv, kakel, klinkers…friggebod på tomten? Och inredning. Projekt med en massa positiv energi för oss alla.

Inget avsides torp med charm eller stuga med stor tomt men inte heller ett hus att renovera, som kräver en massa underhåll. Enkelt, nära både backe och transport, varierade aktiviteter, stort nog för en extra kompis eller två. Känns så rätt, för oss, just nu.

Morgongympa

Inledde helgen med gympa. Bamsegympa. En höjdpunkt på veckan för L. Vinkar och kramar övriga familjen som om vi skulle ut på långresa.

Alla ska säga vad de heter och vilket djur det gillar. L hänger med. Väntar på sin tur. Tecknar L, Tecknar sitt favoritdjur. Några barn från L’s förskola ropar snabbt tiger som den självklaraste saken i världen.

Vi gympar på efter bästa förmåga. Uppvärmningen näst intill felfri. Hinderbanan i en något modifierad variant. Fastnar gärna en extra stund vid de romerska ringarna. Svingar sig själv ned från pallen. Ballongen och hej då sången då klämmer han i och jag håller mig i bakgrunden.

Känns som ett klockrent val att välja det som är nära. Gympa med kompisarna, inte krångla till det i onödan, så länge det funkar är vi lika nöjda allihop.

Födelsdagsmind

Kan ju inte låta bli att tänka tillbaka på åren när födelsedagarna var årets höjdpunkt. Möjligen att julafton kunde slå lyckoruset. Känslan av total fullkomlighet under födelsedagens vakna timmar, för att inte tala om kvällen innan eller tomheten dagen efter…den 17:e, när 364 dagar återstod till nästa gång. Saknar den helhjärtade mindfulnessen.

Firade i år med en halv vabbdag, eller vobbdag. L har ju emellanåt förmåga att hänga upp sig på saker, nöta…så hurrad blev jag…med inlevelse dessutom.

Och så alla glada hälsningar i sociala medier. Kan tycka att det är torftigt, dessutom får alla en påminnelse – men är det inte ändå fint. Dessa personer har, förhoppningsvis åtminstone skänkt mig en tanke när de plitat ner sin grattishälsning…utan fejjan hade jag inte ens fått det!

Älskar’t

Nu ska man ju inte ropa hej förrän man är över bäcken…är dessutom övertygad om att vi kommer falla med ett plask ett antal gånger….men så här långt har vi nog aldrig tagit oss.

De konverserar, byter roller i lekarna, tröstar varandra, bygger tågbana och skrattar så de kiknar. Fullkomligt älskar det!