Glömsk tomte

Julen är över. Eller snart iallafall. Begreppet börja och sluta är ju väldigt luddig. Stora F som hävdar att julen börjar 1:a december. Själv tycker jag nog runt lucia…eller som pappa M som tycker att granen ska kläs den 23:e.

Vi njuter av lugna dagar. Firat med släkt men också njutit av familjetid bara för oss. Stora F gjorde debut som tomte…Lilla L som en fantastisk paketfördelare.

Lilla L noterade också på juldagsmorgonen att tomtens skor faktiskt stod kvar i vår tvättstuga. Tecknade genast ”tomte” ”skor” ”ledsen”. Så klart, inget vidare att behöva fortsätta barfota! Får hoppas han kommer tillbaka, åtminstone nästa år!

Annonser

Se och njut!

De stora hänvisar fortfarande till året då mitt tålamod tröt. När vi skulle göra ett försök med prefabricerade delar, som någon liten dessutom råkat tappa i golvet redan på väg ut ur affären…

Slet mitt hår för att få ihop allt. I panik blev ett nödrop till Karlssons klistertuben – ej att rekommendera…till sist…vill inte ens minnas hur allt föll ihop i en hög. Småbitar, vissa mer ätbara än andra. Plundring innan julen ens hunnit börja med andra ord.

I år gick det bättre. Med assistans i och för sig. Med fyra + ett extra kändes det ändå legitimt.

Och nu står det där….huset med allt extra! Snyggt dekorerat med de rätta attributen.

Portad på lucia

Förra veckan var det lucia. Har man bara i tid rotat rätt på lyktor, tomtedräkter och linnen i rätt storlek är det en riktig stämningshöjare. Känslan att julen är i antågande gör sig påmind på riktigt.

Luciatåg på teve, ”tipp tapp , tipp tapp” så det står ut genom öronen…och bilder på söta nissar och fina lucior…Lussebullar o pepparkakor!

Fascineras i år över hur en invand tradition kan skapa sådan debatt…när man av olika anledningar behöver tänka nytt…Facebookinlägg med mer än 80 kommentarer innan locket lades på och rubrik i tidningen om rektor som tvingats kasta ut föräldrar ur kyrkan. Föräldrar som trotsar säkerhetsföreskrifter och fasas över pedagogers beslut att fira med barnen.

Kanske trots allt en rättighet för föräldrar att delta vid våra barns luciafirande?

Själv var jag rätt nöjd att lägga barnens luvor på hyllan på förskolan. Slippa fighten om den skulle vara på eller av, om lyktan skulle vara tänd eller släckt…eller se den där underläppen darra vid åsynen av alla besökare. Och inte tror jag lillebror kommer bli sämre på att prata inför folk när han blir stor för att publiken blev portad den 13:e december.

Inskolning av nytt täcke

Köpte häromdagen ett nytt täcke, eller egentligen påslakan till Lilla L. Tanken var att han skulle få ett eget. Skippade figurer och brokiga mönster. För att skapa ett lugn, minska intrycken, ge lite ro bland alla färgglada leksaker.

Ja…bäddade…nöjd. Jag iallafall. Lilla L bar genast demonstrativt ut täcket ur sitt rum. Kudden likaså. Dirigerade tydligt, bestämt att om han skulle sova ja, då var det bäst att plocka fram det gamla igen. Trots att det redan förpassats till högen med trasor.

Blev så, men skam den som ger sig…bäddade igen med det nya. Sov nästa natt med det nya åtminstone på fötterna, men det gamla tryggt under.

Tredagarsinskolningen är nu över och det gamla kan nu med gott samvete nyttjas till vårens fönsterputs.

Upp till betraktaren

Ibland dyker de upp. Facebook är lite roligt på det sättet. De där bilderna som skapar minnen man nästan glömt. Tokiga, känslosamma, vackra, oroväckande…

Bilder över huvudtaget är fascinerande.

Kommenterade häromdagen en bekants bild på Instagram. Hur mysig och härlig helgen varit…”bilden förskönade” fick jag till svar med ett leende.

En bild säga mer än tusen ord – ett slitet uttryck. Sant? Det är upp till betraktaren av bilden att tolka, att skapa de egna orden…

Vad vet vi då? Allt runt omkring. Känslor, situation , händelser, värderingar eller personer. Fritt fram för feltolkning. Allt påverkar. Hur ska jag någonsin vara säker på att nå fram, att andra sidan förstår, tolkar rätt. Att jag förstår, inte blundar… Och vill vi bli förstådda, eller låta betraktaren skapa sina egna ord….kanske så. Utan kontroll, kanske ganska skönt att ingen vet.

Min bild idag. Tre år sedan. Lilla L satt fast under skåpet…lite besvärad var han, men inget märkvärdigt med det. Kan tala om att han hittade locket och hasade ut själv på andra sidan…

Genrep pepparkaksbak

En timme över, fick för mig att baka pepparkakor. Med barnen så klart. Långt från idyll med fina förkläden, mjöl på rätt plats, plåtar med jämna fina kakor.

Men julmusik hade vi och avbrott för dans när igenkänningsfaktorn blev för hög…. ngn deg klump flög nog också för en stund genom köket. Ändå stämningsfullt, mysigt på sitt sätt utan att överdriva.

Nu har vi övat och kan nog köra en repris om någon vecka. Kanske till och med ger oss på ett pepparkakshus.

#styrrätt

Pushad , peppad. Visst bidrar det till att göra ett försök till. Hitta den där gnistan. Få orden att falla på plats igen. Har inte känts så.

Hösten har sannerligen varit känslornas tid. Att inte stanna i något som inte känns bra. Att våga säga nej. Det räcker nu. Att sätta stopp. Hitta energi på annat håll. Gäller så mycket i livet. Märkbart i höst både inom och utanför den egna sfären. Inte alltid möjligt att välja väg själv men där det är kan man göra ett försök, styra rätt.

Så blev det. Nu väntar nya utmaningar, nytt jobb.  Utmanade men spännade, och blir det inte rätt… ja, då styr jag igen. En skön känsla, värd att behålla.

Nu vilar jag i lugnet. Helgen med Mellan i London blev en brytpunkt. Ett tillfälle att bara vara, utforska och upptäcka tillsammans. Fantastiskt.